Vi sålde våra hemman
och gav oss sedan ut,
Som fågelen bortflyger,
när sommaren tar slut.
Han kommer en gång åter
när våren skrider fram,
Men vi får aldrig skåda
vårt kära fosterland.
Och när vi sedan kom
till den Liverpoolska hamn
Begynte ångerns tårar
så stritt att bryta fram.
Det blev en hjärtans sveda
i bröstet på var och en.
Man talar blott om Sverige
och om sitt förra hem.
Vi packades tillsammans
uti ett osunt kvav.
Det var för oss att skåda
liksom en öppen grav.
Och födan som vi fraktat
ifrån vår svenska jord
Den blev oss nu förbjuden
att taga med ombord.
Och när vi hade seglat
en vecka eller två,
Ett mörker däcket höljde
och bredde sig därpå.
Ej se varann vi kunde,
knappt andas eller gå.
Det var en gruvlig plåga
för stora och för små.
Nu blev en ömklig hunger,
med sorg och gråt och gny.
En jämmer som sig tränger
till himlens höga sky.
Och döden gruvligt härjar
bland människorna ombord.
Man ser de döda kastas
i havets vilda flod.