Jag gick därute
På tippen
Och leta efter
Hjärtat mitt.
Jag hade slängt
Det i sopnedkastet,
Jag hade
Äntligen velat
Bli kvitt.
Men nu ville jag
Ha det tillbaka
Om inte annat
För att höra
Det slå.
Jag sakna slagen
Där under huden.
Så därför gick
Jag där bland
Soporna ändå.
Det var kväll
Det var skymning
Och vinter
Men jag hade en
Lampa med
Så jag lös på
Julens hyacinter
Som låg slängda
Där strax breve
Herre gud! Vad skit
Och vad avfall.
Hur skulle jag
Kunna hitta
Min pump?
Här låg jul-
Och nyårs alla
Attiraljer
Slängda i en
Enda klump.
Jag trava
Omkring där
I mörkret och
Leta mej våt
Av svett.
Bland flaskor
Och fimpar och
Saker som jag
Aldrig någonsin
Sett.
Julefrid och
Klappar om
Vartan
Mitt i skiten
Sågs en eld
Som brann.
Jag rev och slet
Mej framåt.
Både nyfiken
Och rädd.
Vem värmde sina
Händer där i kvällen
Vid en eld på
Sopornas bädd?
Hon satt stilla
Tyst och kurad
Klädd i lumpor
Trasor och skrot.
Men hon log
Och sa:
Kom och värm dej
Och jag sa:
Inte mej emot.
Jag släckte lampan
Tände en cigg
På lågorna.
Det var så skönt
Att sitta där
Att jag höll inne
På frågorna.
Och när hon
Försiktigt
Tog min hand
Såg jag att
Det var mitt
Eget hjärta som
Brann.
Jag rusa upp
Och började
Stampa.
Hon skrek: Sluta!
Låt elden va kvar.
Jag föll omkull.
Bränd och sotad
Om foten.
Jag sa: Det är
Det enda hjärta
Jag har!
Hon lät mej
Ligga
Och blåste
Så att glöden
Slog lågor igen.
Allt högre
Flammade elden.
Jag sa: Vad gör du
Med askan sen?
Det bliver ingen aska
Sa hon, på länge än.
Ditt hjärta brinner
För mej
För jag är din vän.
Det jag hittar
Här på tippen
Det är mitt.
Och jag då? Sa jag
Hon sa: Du får mitt.