Jag vandrar längs stenarna på kyrkogården.
Jag sneglar och läser och räknar ut åren.
Dom flesta blev gamla, så vitt jag kan se.
Men där finns också andra jag själv överlevt,
Hur var deras drömmar, hur blev deras öden?
Hur såg dom på livet, hur såg dom på döden?
Hur många blev falska med vilje och vett?
Och hur många gick under för det som var rätt?
Tid att leva, dags att dö.
Dags att så sitt eget frö.
Tiden läker inga sår,
gärningen skall alltid bestå.
Man säjer att kärleken rår över livet.
Och att mänskan är kärleken tar man för givet.
Men, vännen, jag frågar dej ändå ikväll:
Är det möjligt att älska nån mer än sej själv?
Tid att leva, dags att dö.
Dags att så sitt eget frö.
Tiden läker inga sår,
gärningen skall alltid bestå