Som eldpilar i sin rygg
känner hon hånet.
Som besviken går hon bort,
skrattet förblir till sitt spår.
Hårt mot sitt bröst
slår hjärtat i spillror när det krossar.
Människans lek, barnens,
åter får man förödmjuka sig.
Portar avstänger sitt slott
inom murarnas skydd.
Hon går längs spiraltrappor
i sitt höga torn.
Uppifrån tittar hon ensam
när nattens ljus under himlen dansar igen.
Till dem vill hon så mycket
och skiljas från världens skuggor,
vara på flykt undan världens ondskan.
(Refräng:)
Sorgöga är tyst, rör sig inte.
I andras takt vickar sin gunga inte.
Sorgöga vet redan på förhand
vad hon ska ännu tåla.
När hon förstår inte trångt sinnet,
vilt främmandes listiga språk.
Hon får yla ensam som varg,
själ saknar själen.
Hon hör rösten inom natten
och skyndar sig mot sin dörr.
Ett flyg vid stjärnors bälte
skulle kunna uppfylla ett önskemål.
Hjärtats slag upphör.
Vem lär väntar bakom dörren?
Bara blåsten hugger där
kvistar mot fönstret.
(Refräng:)
Tänk om du såg henne
på tom vägen, mot dig skulle hon gå där.
De där ögonen ser på ditt innersta.
ser du på dem eller vänder du ditt huve?
(Refräng:)