Det gör ont att ta in
Att jag knappt kan känna igen mig
Mina skor, mina gester
En bar och dess gäster
Har stulit mer än jag gett dem
Det är svårt att förstå
Jag är inte alls som jag brukade
Fastän jag vet
Att jag sällan kom blickar emellan
Så minns jag den flickan så väl
Komplicerad men vill väl
Och så hård mot sig själv
Så begåvad och dum
Mår hon dåligt så blir hon helt stum
Hon är stökig, hon är snäll
Hon är ensam vareviga kväll
Hon är allt man kan vara
Och bära inunder sitt skinn
Hon försvann men en gång var hon min
Var inte min önskan
Detta liv slår in på vägar lömska
Som formar en människa
Och får en att tro på dess skick
Det var dig jag fick
Som är inte min önskan
Och jag vet det är sant att jag kan offra allt
För en chans att förändra
Och skriva ett helt annat slut
För den jag känt förut
Som har lagom galenskap
Som får sår men
Som lär sig försvara sig som man ska
Och kan dra från en kärlekslös man
Men sen blir hon fast och är rädd
För det liv som hon bär på
Och blir större var dag
Tills hon äntligen kan förstå
Att kämpa en smula
Och tända den eld inuti
Som försvann men en gång var den min
En gång var den min
Hon är stökig, hon är snäll
Hon är ensam vareviga kväll
Hon är allt man kan vara och bära inunder sitt skinn
Hon försvann men en gång var hon min