Jag mötte henne medan regnet öste ner
Hennes tårar röjde sorg och ensamhet
I min längtan grep jag stilla hennes hand
Och hon sade med en stämma ack så spröd
att hon aldrig haft nåt sällskap eller stöd
och bott ensam i en stuga på en strand
Men på morgonen var gråten bytt i glädje
Den dan fick jag hennes innersta att le
När hon sedan låg och drömde
tänkte jag på allt hon gömde
någonstans där djupt i hjärtats tysta dunkla kammare
Nästa morgon när jag väcktes av en fläkt
var hon borta, ja, det märkte jag direkt
Kvar fanns inget, blott en tystnad jämte mig
Och när jag följde solitära fotavtryck
gick jag sakta, för jag visste vart de gick
De försvann där havet tyst utbredde sig
Hennes skratt kan eka i mitt huvud ännu
Men det där jag sökt, jag hittar aldrig det
För det där varom jag drömmer
är det där hon ännu gömmer
någonstans där djupt i hjärtats tysta dunkla kammare