Säv, säv, susa,
Våg, våg, slå,
I sägen mig var Ingalill
den unga månde gå?
Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
Det var när sista vår stod grön.
De voro henne gramse vid Östanålid,
Det tog hon sig så illa vid.
De voro henne gramse för gods och gull
Och för hennes unga kärleks skull.
De stucko en ögonsten med tagg,
De kastade smuts i en liljas dagg.
Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
Säv, säv, susa,
Våg, våg, slå!