Raoul:
Säg varför sprang vi?
Christine:
Låt mig få stanna!
Raoul:
Vi måste ner.
Christine:
Han tar mig!
Hans blick finns överallt!
Raoul:
Vi måste tiga..
Christine:
Om så hans blick tar mig,
Raoul:
Med sådana tankar..
Christine:
och den har dödat flera tusen män!
Raoul:
Glöm bort din hemska mardröm!
Christine:
Operafantomen kan döda
Raoul:
Fantomen finns i sagor.
Christine:
och döda igen!
Raoul:
Christine, det finns inga Operafantomer!
Christine:
Oh, Gud vem är väl han,
Raoul:
Oh, Gud vem är väl han,
Christine:
som mördar blint?
Raoul:
den blick du känt?
Christine:
Och mina flyktförök,
Raoul:
Det var den hemska röst,
Christine:
slår alltid slint!
Raoul:
som andas lögn.
Båda:
Jag ser en labyrint förgrena sig!
Och känner nu att Operans Fantom
finns inom mig/dig.
Raoul:
Det finns inga Operafantomer!
Christine:
Raoul, jag var där, i en underjord utan dag,
i en värld där allt solsken förtärdes av mörkret, mörkret...
Jag såg honom och hans hemska förstörda drag,
skall jag någonsin glömma den rysliga synen?
Ett vidunders ansikte såg jag i mörkret, mörkret...
Men hans röst kunde fylla mig med sällsam lust
och jag hörde musiken i min själ!
Och musiken tog med mig högt mot skyn,
och en ny värld stod öppen för min syn.
Raoul:
Det du såg var en dröm men inget mer.
Christine:
Men i hans blick såg jag blott oändlig sorg.
Hans milda blick både hotande och öm.