Nere vid Zinkensdamm en juninatt
gick jag och undrade var jag hade vart.
På Hornsgatans öde stråk mötte jag dej.
Vi gjorde sällskap hem.
Vi gick hem till mej
Sällan visad ömhet
brann som en glöd i mej
Och ett barn i trasor
skrek efter bröd i dej.
Solens första strålar
kom genom rutans skumma glans
och en koltrast satt och sjöng
på ett tak någonstans.
Och när vi vaknade
föll regnet ner.
Vi köpte rom och frukt och något mer.
På Tantolundens golv av gräs
under blad och gren
där låg vi och drack
rom i regnet
rom så ljus och len.
Och jag sa: Jag tycker om dej.
Och du sa: Jag tycker om dej.
Det var väl bara nåt som vi sa
som vi sa för att det lät så bra.
I oktobernattens grav.
I Stockholms svarta skog
värms jag än av det du gav
och det du tog.
På hyllan under spegeln
där står ditt läppglans kvar.
Buteljen ligger tom i regnet.