Näckens Polska

1

Djupt i havet på Demantehällen

Näcken vilar i grönan sal.

Nattens tärnor spänna mörka pällen

Över skog, över berg och dal.

Kvällen härlig står i svartan högtidsskrud,

När och fjärran ej en susning, intet ljud..

Stör det lugn över nejden rår,

När havets kung ur gyllne borgen går.

När havets kung ur gyllne borgen går.

2

Ägirs döttrar honom sakteliga

Gunga fram på den klara sjö.

Harpans ljud de gå så sorgeliga,

Söka fjärran en våg att dö.

Fast hans öga står åt dunkla himmelen,

Ingen stjärna bådar nattens drottning än.

Freja smyckar sitt gyllne hår,

Och Näcken så sin sorg på harpan slår

Och Näcken så sin sorg på harpan slår:

3

"O, var dväljs du, klaraste bland stjärnor,

I den blånande skymnings stund?"

"Du, som fordom, en av jordens tärnor,

Var min brud uti havets grund"

"Och när hjärtat brann vid mina ömma slag,

Smög så skön och blyg de tjusande behag

Mot min barm i den svala flod,

Och gyllne harpan stum på vågen stod."

Och gyllne harpan stum på vågen stod.

4

"Men dig Oden bjöd högt över jorden

Evigt stråla från Gimles famn"

"Med sin harpa sångaren enslig vorden,

Kvar blott äger din bild, ditt namn."

"Men en dag, när Midgårdsormen reser sig,

Gudar väpnas, allt förlossas - då hos dig

Skall jag åter på vågor blå

För nya världar gyllne harpan slå."

För nya världar gyllne harpan slå.

5

Så den sorgsne, men vid himlaranden

Freja, Huld genom natten ler.

Evigt på den guldbeströdda stranden

Sina tårar hon glänsa ser.

Och sin vän på havet hälsar hon så mild;

Vågen speglar darrande den huldas bild,

Näcken höres på böljan blå

Så gladelig sin gyllne harpa slå.

Så gladelig sin gyllne harpa slå.

6

Nattens tärnor, klara stjärnor alla,

Gå till dans i den stilla kväll.

När de skära silvertoner skalla

Över stranden från häll till häll.

Men när blodig dagens Drott i östern står,

Bleknande och rädd den blida stjärnan går;

Sorgligt avsked hon blickar ner,

Och gyllne harpan klingar icke mer.

Och gyllne harpan klingar icke mer.