Vi sniffar inte thinner för att rensa näsorna.
Och vi slukar inte valium för att dom smakar bra.
Och vi skjuter inga mackor för att testa silarna.
Och vi dricker inte brännvin för att rena ådrorna.
För vi väljer inte skräcken för att mista våra jobb.
Eller rädslan för att tvingas bort från där vi vuxit upp.
Eller ångesten som kramar när man lever i betong.
Och får gå och räkna timmar för att dagen är så lång.
Och vi väljer inte självmant att från vaggan till vår grav,
bli hetsade i lönsamhetens namn mot nya krav.
Om framgång lyx och rikedom om skönhet makt och egendom.
Och att ändå inte droga bort vår otillräcklighet.
Ja dom vill att vi ska va som åsnorna som drar sig fram,
och släper vagnen för att nå en morot i ett band.
För när kärleken till döda ting blir större än till liv,
får också själva tryggheten ett stegrat överpris.
Så en del missbrukar männsikor som andra alkohol.
Men människodrinkarn känner ingen gräns för vad han tål.
Och ändå har han mage nog att skrika högt i skyn,
när han ser hur offren för hans missbruk sjunker ner i dyn.