Maria, jag tycker om
våra små supe'er med tända ljus.
Och visst njuter jag av att lyssna
till din poesi i ditt mörka hus.
Men säj aldrig mera åt mej
att jag är nå't du måste ha.
Och säj aldrig mera
att du betraktar mej
som din egen man.
För jag blir aldrig din,
du blir aldrig min:
Man kan inte äga varann.
Maria, du får förlåta mej
men du kan inte jämt va med.
Ibland är två en för många
när man bara vill va' ifred.
Det är inte nå't personligt,
det är bara så det är.
Och jag är ingen fågel
som du kan hålla fast i din lilla hand.
Nej, jag blir aldrig din,
du blir aldrig min:
Man kan inte äga varann.
Maria, du gråter.
Maria, varför?
Maria, att jag skall gå iland
med att ensam berika dej
är väl ändå lika orimligt
som att du kan va' allt för mej?
Det finns ju så många sidor,
så många behov man har.
Jag älskar dej men jag vill inte
stå här ensam om du försvann;
Så jag blir aldrig din,
du blir aldrig min;
Man kan inte äga varann.