Mamita går med barnen ned för berget;
Den gamla, välkända stigen ned för berget.
Hon har vandrat den tusentals gånger, hon känner varenda meter.
Hon har vandrat den varje dag sen hon gifte sej med Juan.
Hon stannar till vid hamnen i Serena,
vid grindarna där hon dröjt alla dessa år.
Det var där dom brukade råkas
varje atfon när dagen var över;
Det var där hon brukade vänta varenda kväll
på Juan.
Men ikväll skall hon inte vänta på sin älskling,
ikväll skall hon inte stå där vid grindarna.
Ikväll skall hon bara ha barnen
vid sin sida på väg uppför berget;
Ikväll skall hon inte prata vid måltiden
med Juan.
Och i natt får hon inte sova med sin älskling,
i natt får hon inte smeka sin bäste vän;
I natt ska hon skrika i sömnen:
"Jag vet att den strejken var riktig!
Men varför i himmelen måste dom skjuta ner
min Juan?!."