Minnena kommer så ofta till mig
nu är allt borta jag fattar det ej.
Borta är huset där murgrönan klängde
borta är grinden där vi stod och hängde.
Lyckliga gata du som varje dag hörde vårt glam
en gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram.
Lyckliga gatan du finns inte mer,
du har försvunnit med hela kvartért.
Tystnat har leken, tystnat har sången.
Högt över marken svävar betongen,
när jag kom åter var allt så förändrat,
trampat och skövlat, fördärvat och skändat.
Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång?
Lika förunderlig och skön som den, vi hört en gång.
Ja, allt är borta, det är bara så!
Ändå så vill jag nog inte förstå,
att min idyll som ju alla vill glömma,
nu är en dröm som jag en gång fått drömma.
Allting är borta; Huset och linden;
Och mina vänner skingrats för vinden.
Lyckliga gata det är tidens som här dragit fram.
Du fått ge vika nu för asfalt och för macadam
Lyckliga gatan du finns inte mer,
du har försvunnit med hela kvartért.
Tystnat har leken, tystnat har sången.
Högt över marken svävar betongen,
när jag kom åter var allt så förändrat,
trampat och skövlat, fördärvat och skändat.
Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång?
Lika förunderlig och skön som den, vi hört en gång.
Minnena kommer så ofta till mig
nu är allt borta jag fattar det ej.
Hmm, hmm, hmm mm mm...