Luffarvisa

När vårens vindar rista

i knopparna som brista,

då vill man ut och kvista

och bli som barn på nytt.

Då axlar jag min mara

allt uti solen klara,

och glädjes att få fara

ifrån min trånga hytt.

Jag vandrar i den vida ring

vårt långa land och rike kring

fastän jag äger ingenting

så sjunger jag ändå.

När alla vägar bär till Rom,

i grönska eller fager blom,

man glömmer lätt sin fattigdom

om himmelen är blå.

Men blåser hårda vindar

igenom molnens grindar

och björkar, aspar, lindar

de ställa sig på lut.

Om ändlös lång är vägen

så får man ta ut stegen

och gena över tegen -

så tar väl vägen slut.

För är man inte lytt o vank,

nej, frisk och rörlig, mjuk och slank,

vad gör det då om man är pank

och usel som en lump.

Fast alla vägar bär till Rom

i grönska eller fager blom,

så bliver vägen ganska tom

om ej man drog en stump.

Och tigger jag om vatten,

och mat, och rum för natten,

så vete välan katten

om jag det inte får.

För om de skulle tveka,

och blänga surt, och neka

så ska jag få dem veka

i sinn, så det förslår.

För jag kan lipa som en sill

och vind och skack mig vända till

och strax jag fått det som jag vill

en annan ton jag slår.

När alla vägar bär till Rom

i grönska eller fager blom,

då struntar man i mänskors dom

och tackar blott och går.

Och träffar jag en flicka

som vet att väl sig skicka,

så stannar jag en vicka

allt hos den ljuva ros.

Om sen hon börjar yla

och tjuta i sin kula

och säjer "dröj en smula",

då drager jag min kos.

För ingenting får hindra mig

man ska väl inte binda sig

om så de runt mig linda sig

min frihet än, jag rår.

När alla vägar bär till Rom

i grönska eller fager blom,

ajöss min sköna egendom -

till nästa vän jag går.

Men kommer gula hösten

med skrovlig rost i rösten,

då är det slut med trösten

och grusat allt mitt hopp.

Det brummar i var fura

och alla himlar skura,

och trasorna bli sura

och häfta vid min kropp.

Men man ska vara lugn och klar

och visa att man är en karl

det finns nog dem som värre har

än jag i all min brist.

För alla vägar bär till Rom

i grönska eller fager blom,

och klaga är en ynkedom

om dagen än är trist.

Och den som visan skrivit

det är en man som givit

sig helt åt luffarlivet,

med påken i sin hand.

När vårens vindar fara

då axlar han sin mara

och drar i solen klara

runt hela Sveriges land.

Han byter ej med herrarna

som vräka sig i kärrorna

allt efter feta märrarna

i överflöd och glans.

När alla vägar bär till Rom

i grönska eller fager blom

har jag min största rikedom

i sol och vindars dans.