Jag såg min här av troll och vätte
Slappa spjut så långt ögat mätte
Tusende kroppar, alla döda och svala
Min armé ur skogen nu låg i dvala (din armé ur skogen nu låg i dvala)
Då sjöng honan mörk en sång av hat
Hon lovade bort gåvor och själar till mat
Åt en dyster ande ur springornas rike
En runa ristades, aldrig skådats en like (en runa ristades, aldrig skådats en like)
Som en blixt i natten av eldens färg
En kraft som kväljde i kött och märg
En tunga av illdåd och sotig svärta
Nu hördes ett skrik av tusens smärta (nu hördes ett skrik av tusens smärta)
Skogens topp och klippans kant som värn
Svart som åskmoln och skogens tjärn
Fjädrar nu spreta där skinnet voro
Till tiders slut när de ropa sin oro
Så miste rivarn sin bror av kam
Flög sin väg till världens kant
Av ett glömt och fasligt trolldomsdåd
Det förkolnade sinnet kände ingen nåd
Nu faller skyars svarta mästare
Slagsfältet kallt och likets kyla
Fulla av slagens rus och svekets hat
De gnaga utan ära på krigets ruttna mat
Till tiders ände