Jag satt i dunkel
Det började en stund, (det) kändes
som om den aldrig skulle ta slut
Tystheten kom till mig för ett ögonblick
som en varelse och skrek
var inte rädd för världen
Vi satt tillsammans i en stund
Och rymden tittade ned på oss
Och ute
Sommarnatt
Tårar regnade på ansiktet
Jag vaknar upp på stranden
Natten är ljusare än dagen
Lysande punkterna på himlen glider i morgon
Jag har glömt
Varifrån jag kommit hit
Jag svepar mig in i glömskans kåpa
Men jag minns luftskepp
Som flugit till himlarand
Jag sitter i dunkel
Fortfarande väntar på den stund
som aldrig skulle ta slut
Tystheten skulle komma
Berätta mig
Hur allt slutligen försvinner
Jag ser ljusen på himlen
Och kalla kårar springen på ryggen