Karl Johan beordrar oss bröder

Karl Johan beordrar oss bröder i fält

att slåss med fransosen, så lycklig och sällt.

Låt oss tappert gå på

piska fransmännen så

att de aldrig mer till härnad sig mera resa må.

Fyll på glaset kamrat, drick i botten också,

ifrån Manhem vi resa till att fransmännen slå.

Dagen den nittonde stego vi ombord,

då general Brändström förtalte de ord:

Sveriges kronprins, sad´ han,

själv vill föra oss an.

Rikets bojor vi lossa skall, med hjälpsammer hand,

och förhärjarn som strövat med hunger och brand

skall förjagas utur både städer och land.

Karl Johan vår kronprins kom´dera sin här,

båd ryssar och preussare voro ock där.

På tre linjer vi stå

och envar vittna må,

huru himmelens skyar sig skingrade då

av de dunder och blixtar, kanonerna gick,

och de handgevärssalvor som fransmännen fick.

Till Deckau den skingrade slumpen sig drev

men värst den i eftersta ledet förblev.

Där som svensken föll på,

han kund´ ryggtavlan klå,

så de aldrig lär förglömma, de bussarna blå,

som sig rest uti Norden för Bonapartes krig,

det vår herre nog känner, tro visserlig mig.

En sjuttiotusen fransoser jag ser,

som beto i gräset, jag tror det var fler.

Ibland kulor och bloss,

vi som ladda och slåss,

så av människokroppar, kanoner och tross,

hur de summo i blod, du väl aldrig mig tror,

som ej själv varit med, om jag däruppå svor.

O, Sverige! O, Sverige! Hur lycklig du var,

som Bernadotte fick till din kronprins och far.

Med sitt vårdande hand,

till båd´ vatten och land,

han beskydda skall vår frihet och det brödraband,

som med Nore han knöt, på den Skandiska ö,

ej hans ära, hans namn eller bragder utdö

Så klingom, kamrater! Nu slutas min sång

och drick om igen, så blir vägen ej lång.

Hem till fädernas tjäll,

sent jag kom om en kväll

till min dal och min hydda invid mossiga fjäll.

Under tårar man log, nämnde åter mitt namn,

kysste bort mina ärr i min makas famn.