Jag minns den stunden underbara:
du stod där framför mig med ens;
du tycktes mig en drömbild vara,
en glimt av skönhet utan gräns.
I smärtan som tycks evigt ruva
förtvivlad, hopplös i mitt bröst
jag såg ditt ansikte det ljuva
och länge ljöd din milda röst.
Men åren gick. Som storm om hösten
de skingrade var dröm jag drömt.
Jag glömde bort den milda rösten,
ditt ljuva ansikte var glömt.
Och i den mörka ensamheten
gled dagarna mig stumt förbi
och kärlekslös var verkligheten,
berövad liv och fantasi.
Då väcktes jag av ljuset klara:
du stöd där framför mig med ens;
du tycktes mig en drömbild vara,
en skymt av skönhet utan gräns.
Och hjärtat slår: lycksaligheten
har åter vaknat i mitt bröst,
av kärlek fylld är verkligheten,
av liv och fantasi och tröst.