En julenatt för länge sedan
En vandringsman gick långsamt fram,
På enslig stig i mörkande skog --
Ej någon kände mannens namn.
Kallt stjärneljus på honom föll.
Det var en munk från fjärran trakt
Som sökte mat och vila få,
Han gick där trött i helig natt,
Böjd av ålder, tung och grå.
Kallt stjärneljus på honom föll.
Så kom han fram till byn till slut,
Den strålade av tända ljus
Men vart han gick och vart han såg
Var dörren stängd i alla hus.
Kallt stjärneljus på honom föll.
Han tiggde om ett stycke bröd
Men ingen hörde på hans bön,
En fattig munk i hungers nöd
Så ensam gick i djupa snön.
Kallt stjärneljus på honom föll.
Så fick han gå i julenatt
Åter till den mörka skog,
Av törst och hunger sjönk han ned
Och somnade in och stilla dog.
Kallt stjärneljus på honom föll.
På morgonen man honom fann,
Vid sidan hans en bäck nu rann,
Ur marken sprang en källa klar
Där munkens sista vila var.
Kallt stjärneljus på honom föll.
Och vattnet var av sällsamt slag,
God bot åt varje sjuk och svag
Och på dess botten av vitaste sand
Låg alltid mynt från mången hand.
Kallt stjärneljus på honom föll.