Skarp som nordanstormen,
allas kamp mot alla
kyler genom märgen
och gör hjärtan kalla.
Det som lövomrankat
lyste varmt i solen
liknar snart en boning
på en ö vid polen.
Men ännu där inne
milda känslor bygga,
sitta där och sörja,
lutande och skygga.
Stundom de med möda
kylans fjättrar skaka,
vilja ut, men stappla
frysande tillbaka.
Kampens bistra frostvind
isar allt det varma,
alltför kallt är livet
för de veka arma.
Längre lider vintern,
kortare blir dagen,
mörkare blir mörkret,
blekare bli dragen.
Tills de milda känslor
alla ligga döde
i sitt hem vid polen
tigande och öde.
Om en fångstman kommer
vindvräkt över haven,
mötes han av ingen
i den tysta graven.