Infruset

Skarp som nordanstormen,

allas kamp mot alla

kyler genom märgen

och gör hjärtan kalla.

Det som lövomrankat

lyste varmt i solen

liknar snart en boning

på en ö vid polen.

Men ännu där inne

milda känslor bygga,

sitta där och sörja,

lutande och skygga.

Stundom de med möda

kylans fjättrar skaka,

vilja ut, men stappla

frysande tillbaka.

Kampens bistra frostvind

isar allt det varma,

alltför kallt är livet

för de veka arma.

Längre lider vintern,

kortare blir dagen,

mörkare blir mörkret,

blekare bli dragen.

Tills de milda känslor

alla ligga döde

i sitt hem vid polen

tigande och öde.

Om en fångstman kommer

vindvräkt över haven,

mötes han av ingen

i den tysta graven.