Jag har ingen självömkan, allt för sällan har jag medlidande för dig.
Den sista bron är sprängd, den sista gränsen i sikte.
Bland hundratals människor men jag känner mig ensam.
Står omringad av osynliga väggar, jag känner mig liten men säker, jag är vilse i tillvaron.
Kom för fem minuter sen, jag vill redan gå.
Jag fick inte det dumma jobbet men det var egentligen det ända jag ville ha.
Saknar värme på vintern och snö på sommaren.
Det fångar inte min uppmärksamhet när jag går i solen,
Står i solen.
När himlen britser, lovar mig så mycket.
Tvivel stiger i mig, jag har upplevt detta, jag har redan varit här.
Och när jag spenderar den vackraste tiden saknar jag inget,
jag tar till benen och springer iväg.
Jag är alldeles för lat, ändå springer jag för snabbt.
Jag har mörker i mig på dagen, på natten skiner jag.
Jag har mycket att säga men jag kan inte hitta inte rätt ord.
Jag skulle vilja komma hem och det bär bort mig, distansen blir längre.
När himlen britser, lovar mig så mycket.
Tvivel stiger i mig, jag har upplevt detta, jag har redan varit här.
Och när jag spenderar den vackraste tiden saknar jag inget,
jag tar till benen och springer iväg.
Min värld har stått stilla, ända sedan torsdagskväll.
Snälla öppna mina ögon och krama mig.
Andningshjälp och hjärta defibrillator, plötsligt har världen
vänt sig för snabbt.
Uppåt till ett okänt land.
Och vad som verkade viktigt, har jag skrivit ner.
Jag har lidit så ofta, tittar jag tillbaka så skrattar jag mig själv till döden.
För det äter upp mig, jag saknar dig så mycket.
Tro mig det är inte värt det.
När du spenderar dina vackraste tider och du saknar ingenting något mer,
då öppna dina ögon.