Jag skulle vilja erkänna det:
Ingen är lika viktig
när jag far med dig den här natten igenom.
Jag vågar varken röra mig
eller bryta förtrollningen.
Jag stänger allt annat iväg detta rum.
refräng:
Huden kommer ihåg varje beröring,
sinnet de där ordens betydelse.
Hjärtat förstår längtan äntligen,
och var och en av dem vill mer.
refräng 2:
Klen viskning i mörken.
Den ber: ''Ännu stanna bredvid mig.''
Det är bra att vara tyst här.
Det förgångna ser jag inte längre hos dig.
Jag glömms i din famn,
trycker mig i din hud,
klamrar mig i ett ögonblick,
och de små önskningarna besanns.
Nattens mörkret tjocknar.
Du kommer närmare mig
starkare än jag aldrig (upp)lever.
Min rädsla flyr bort.
Det räcker att jag bara tittar på dig.
Då kan jag vända ryggen mot det förgångna.
refräng: