Helgdagskväll i timmerkojan [German translation]

Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,

vik, bekymmer ur snöhöljda bo!

Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,

här är helg, djupt i skogarnas ro!

Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals

om kärlek och rosor och vår!

Stäm fiolen, Brogren, och spela vals

för spökblåa, månlysta snår!

Under stjärnornas glans flyger nattens dis

som ett sus över barkhöljt tak,

och det tjuter i Lammeloms sprickande is,

där det stöper från öppen vak.

Det är mil efter mil till lador och hus

där frosten går tjurig vid grind,

här är lustigt i stockeldens gula ljus,

som darrar i nattens vind.

Du är fager, Brogren, i eldglans röd,

där du gnider din svarta fiol,

för mat och för brännvin du glömt all nöd,

och din panna är ljus som en sol.

Och Jon, där du sitter vid grytan din,

en baron i din mollskinnsskrud,

se fast åren ha garvat ditt sega skinn,

i ditt sot är du ung som en gud!

Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,

som vill alla uslingar väl -

kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,

och en skål för din gossesjäl!

Och när morgonens stjärnor blekna och dö

och när ångorna stelna till is,

och när dagningen skälver på myr och sjö

vi sova på doftande ris.

Då sova vi alla på granris tungt

och drömma om bleka mör

och snarka och vända oss manligt och lugnt,

medan elden falnar och dör.