Så var sommarens glädje död
det stänker frost på min ruta.
Och hösten spelar i mantel röd
tungt på vindarnas luta.
Och aldrig var du mig så nära,
så underbart nära som nu.
När Höstflor ängarna bära
och blommorna brytas itu.
Du var som en björk, min kära,
och sommarens saga var du.
Nej, aldrig du var mig så nära,
så underbart nära som nu.
Men intet skymmer mitt hjärtas sol,
ty ljust ett minne jag äger.
En vissnad blomma, en blek viol,
jag stilla i handen väger.