Fram med basfiolen, knäpp och skruva,
– – – Skjut skruven in;
Pip och kuttra som en turturduva
– – – För makan sin;
Släng din peruk och bulta din hjässa,
Bliv ej svartsjuk, blödig och rädd;
Lät mina ögon tårar pressa
Uppå Ulla Winblads bädd.
Fader Berg, gutår, mitt bröst mig klämmer;
– – – Mitt hjärta känn
Hur det klappar vid var ton du stämmer
– – – Och svider sen.
När jag ser dig, så tänk att jag finner
Kyla, svalka, ro i mitt bröst,
Ty med ditt glas du mig påminner,
Att mot kärlek finnes tröst.
Men mitt öga ser som i en dimma
– – – Just Fröjas grav:
En paulun, kring vilken lampor glimma.
– – – Drag skorna av;
Helga det rum, där skönheten kastar
Sina liljor döden till rov!
Du, min vestal, till målet hastar,
Och min själ är i behov.
Si den vita barmen hur han flämtar.
– – – Knäpp litet grand!
Si hur hon sin myrtenkrona hämtar
– – – Utav min hand.
Si hennes ögon trotsa just döden
Med sin klarhet, styrka och färg.
Hör hennes sång om jungfrurs öden;
Hör du, hör du, fader Berg?
Si nu kött och blod i skönsta prydnad
– – – Förklara sig.
Mina känslor från förnuftets lydnad
– – – Nu draga mig,
Draga mig dit, just dit där du ligger.
Än får du ej lida utav.
Nu skall du dö, min nymf! — Jag tigger:
Kvickna åter i din grav!