Fråssan

Snart är jag ryckt ur tidens sköte,

Och snart ur Bacchi armar förd;

Farväl du saft, du söta skörd,

Som under Vingårdsmännens möte

Nu pressas vid mitt levnads slut;

Förtvivlan kom! kom vid det ropet,

Kom, slingra repet kringom Stopet,

Och häng mig sen jag tömt det ut.

Mitt kärl, som fordom liv och lusta

I sina varma droppar gav,

Står tomt och kullstjälpt vid min grav,

Då andras krökta halsar pusta

Ikring det bord där förr jag satt.

Jag Brödren ser i Öl-kulissen

Med Tobakspiporna kring spisen;

Men på min spik en annans hatt.

Nog skönjer jag när Preses dricker,

Hur han med tobaks pipan tänd,

Vid bordet mot den ena änd’

Sin krönta stånka åt mig sticker;

Men han, som jag, ser blint och snett.

Min mun slätt intet mer kan smaka,

Likt Flugan på en sockerkaka,

När innan-mätet är för hett.

Min vän med Stopet Numro Fyra,

Rödblommig som den skönsta ros,

Så stursk och fräck som en Matros,

Med tio pund i Engelsk hyra,

Fördömer mig till avgrunds djup;

Han hade lust mig söndersåga,

Om jag ej i min kulna plåga

Vid paroxysmen tar en sup.

Men nej! nej aldrig denna tunga

En enda droppa mer förmår,

Hon knappast väser fram Gutår,

Förr’n kölden stelar blod och lunga,

Och benen domna i min bädd;

Min hand blir is, och näsan vatten,

Min fot som glas, och hela natten

Regerar själen yr och rädd.

Ja! där som fordom på min kista

Ur Flaskan Bacchus åt mig log,

Står nu en skål från Liljans krog

Med Ölostvassla till mitt sista,

Och Haversoppa i mitt stop!

Ett Turkiskt papper med Jalappa,

En tom Butelj, och doktorns Kappa

Blir Bouppteckning alltihop.