Sorg, du är ömsom sjukdom och svek,
plåga för kroppar och själar.
De svaga dö i din hårda lek,
de starka gör du till trälar.
Trotsa jag vill dig med dans och sång,
vägra din brygd att smaka;
sova vill jag när natt blir lång,
bäst du vill får du vaka.
Gäckas dig skall jag, smäda dig fritt,
slänga dig bort från min skuldra,
har du befallt mig: tig och sitt!
skall jag stå upp och bullra.
Kom, jag har grävt dig en fridens grav,
dit skall du rödögd ramla.
Glatt med min järnskodda tiggarstav
skall jag fösa dig dit, du gamla!
Glatt på din grav skall jag tråda en dans
och på din vård skall bli skrivet:
Vila i frid, du min andes svans,
hindrande bihang till livet.