Klen och svag och blek om kind
i linnetyg och i stubb
i en liten skrubb
på en gammal vind
satt en sjuttonårig tös
på en kistas lock och frös
med ett byltebarn, som grät
lagt i sitt knä.
„Det blir väl aldrig bra igen
för den
som har ingen enda vän
för Gud vet hur det går
för i lagen står
vad en får, när en lagt å lönn
Gud som haver, Fader vår
jag får gå i sjön!
Ba, ma, låt
lagom, lilla styggen.
Jag vill vända dig ryggen
åt ditt pip och låt.
Ska jag kväva dig? Fy, fy!
Det är grymt att kväva dig
så jag får skura, jag får sy
och försöka att sträva.
Ba, ma, kanske tror
att mor
vill ge mat och skor
vill ge klär
åt ett otäckt sådant där
som är fött i hor.
Jag får väl dra mig fram
genom fattigdom och skam
och den usla karln
får betala för sitt barn."