Min tanke på rytmerna flyter,
min själ är som drucken av nektar,
jag drömmer mig grekiska myter
i virveln, där valsvinden fläktar,
där tyllvågen böljar och går
och silket i bränningar slår.
Jag drömmer om vindarnas röster
av storm i en stormens orkester
en morgon, när ljust är i öster,
men döende skumt är i väster,
jag drömmer en forntida vik
i dans efter stormens musik.
Ægeiska havsvågor slunga
sitt silverne skum genom rummet,
och svalt nereiderna gunga
de stoltsköna lemmar i skummet,
de vila, de vagga omkring
i gungande, skvalpande ring.
Och vitt lyser stänket om barmen,
och droppar i lockarna glimma,
tritoner slå flämtande armen
kring midjornas fylle och simma
åstad under brottning och skratt
i krets med sin rövade skatt.
Då lyfter högt strålande Eos
i skyn sina rosiga vingar,
och hör, Hymené, Hymenéos!
ur djupet av vågorna klingar
ett glädjebebådande bud,
en chorus av glättiga ljud.
Och skrattet, som skallade, tiger
i skräck för den växande glansen
och mäktig ur böljorna stiger
den Böljeskumborna i dansen,
det är som var vind och våg
blev mild, när han fägringen såg.
Hon bär som ett lysande skimmer
av sol ifrån hjässan till tårna,
och allting som lever förnimmer
med kärlek den Böljeskumborna,
det är som en hyllningens sång
i vindens och böljornas gång.