Jag var mig en fager ungersven
och skulle rida till hova
Rider jag ut om en aftonstund
lägger mig i lunden att sova.
Sedan jag henne först såg
Sedan jag henne först såg
Jag lade mig under en lind så grön,
mina ögon fingo en dvala
Då kom där två jungfruer gåendes fram,
de ville allt med mig tala
Den ena klappar mig på min kind,
andra viskar i mitt öra
-Statt upp, fager ungersven,
om du lyster älskog pröva
De ledde fram en jungfru så skön,
hennes hår det glimde som guld
-Statt upp, du fager ungersven,
om du äst fröjdefull
Den tredje begynte en visa att kräda,
det gjorde hon av god vilje,
stannade så den strida ström,
som förr var van att rinna.
Ja, stannade så den strida ström,
som förr var van att rinna,
och hinden med sina bruna hår
förgät, vart hon skulle springa.
Hör du, fager ungersven,
om vill du hos oss bliva
då vill vi lära dig bok och runa
därtill att läsa och skriva
Ja, vill dig lära björnen att binda
och bjässen upp mot ek,
draken uppå sin hög av guld
ska römma av land för dig
Jag stod mig av jorden upp
och stödde mig vid mitt svärd,
de älvekvinnor dansa in och ut,
allt hade de älvefärd.
Hade inte lyckan varit mig så god,
att hanen slagit ut sina vingar,
så hade jag sovit i berget den natt,
allt hos de älvekvinnor.
Sedan jag henne först såg
Sedan jag henne först såg