Såsom en blomma en kall vintertid
och såsom en brand i vindarnas strid.
Ja, såsom en docka som ingen vill ha
så känner jag mig var da’.
Då ser jag på molnen som över oss flyr
och hör sen en fågel som ropar och gnyr.
Jag sjunger av rädsla för mörkret min sång
jag sjunger den gång på gång.
Ja, mer av friden och mer försoning
på denna jord där vi har vår boning.
Ja, mer av friden och mer av glädjen
och mer av värmen, det önskar jag.
Ja, mer av friden och flera drömmar
att mänskans tårar ej mera strömmar.
Ja, mer av friden och mera stillhet
så kärlek åter blir världens lag.
Jag vet, mina sånger, förändring ej ger
jag är blott en flicka som känner och ser.
Och själv är jag hjälplös - en fågel som far
och känner hur stormen drar.
Ja, mer av friden och mer försoning
på denna jord där vi har vår boning.
Ja, mer av friden och mer av glädjen
och mer av värmen, det önskar jag.
Ja, mer av friden och flera drömmar
att mänskans tårar ej mera strömmar.
Ja, mer av friden och mera stillhet
så kärlek åter blir världens lag.
Sjung med mig en melodi
att vår värld igen blir fri.
Sjung med mig en melodi
att vår värld igen blir fri.