Anatolij:
Vad kan jag säga?
Vad kan jag göra?
Det som har hänt - allt som jag känt,
Kan du förklara?
Florence:
Jag var för dum att förstå,
Dum och naiv - jag gick i fällan.
Anatolij:
Kan du då tro på mitt ord? - du är mitt allt.
Båda:
Du är min dag, min natt,
Du är livet när det pulserar,
Vågen som slår - allt som vibrerar.
Du och jag,
Drömmar av glas,
Krossade i ett slag,
Ibland skärvorna står vi,
Vi som hör samman,
Åtskilda går vi.
Anatolij:
Vad har jag gett dig?
Har jag förrått dig?
Tankarna mal - har jag något val?
Jag vill ha kvar dig.
Florence:
Jag har fått nog av allt spel,
Nu är det slut - nu är det över.
Anatolij:
Kan du förlåta mitt svek? - jag är din vän.
Båda:
Du är min sorg, min gråt,
Du är smärta när den briserar,
Vågen som slår - allt som torterar.
Du och jag,
Drömmar av glas,
Krossade i ett slag,
Ibland skärvorna står vi,
Vi som hör samman,
Åtskilda går vi.