högljudda ekon i mitt huvud gör mig galen
jag följer dem blint hela vägen
som ebb och flod
jag kan inte bestämma mig
går fram och tillbaka
jag är inte snabbare än det
jag kanske förlorar
men jag vet i alla fall att
om jag stannar
kommer jag aldrig växa
så jag släpper långsamt taget
när jag dyker in i det okända
jag har fått nog med allt gift
har gjort mitt val
någonstans bortom oväsendet
hör jag min röst
[mina] händer blir varma
jag hittar vägen hem
som en iris som växer i det vackra i en storm
jag kanske förlorar
men jag vet i alla fall att
om jag stannar
kommer jag aldrig växa
så jag släpper långsamt taget
när jag dyker in i det okända
så jag släpper långsamt taget
när jag dyker in i det okända
(ag kanske förlorar)
(men jag vet i alla fall att)
(om jag stannar)
(kommer jag aldrig växa)
så jag släpper långsamt taget
när jag dyker in i det okända