Jag var ett barn med klara ljuva sinnen
och på mitt väsen solen lyste ned
Mitt liv var nytt och ännu utan minnen
och genom natten månen stilla gled
Och jag var ung med fasta steg på jorden
jag levde fritt bland träd och vilda djur
Och som i lera formade jag orden
och rent var hjärtat som de kommo ur
Och lilla bäcken mot älven rinner
och älven rinner mot stora hav
och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av
Och jag blev man med hatt och stövlar tunga
Jag lärde tyglarna av lämplighet och sed
Och lärde le, när marken tycktes gunga
av tyngd från fiender som högg oss ned
Jag ser på världen genom dödas blickar
med andras oro köper jag min frid
Och nedåt slår jag när jag uppåt slickar
och snarkar däst med själens nöd bredvid
Och lilla bäcken mot älven rinner
och älven rinner mot stora hav
och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av
Jag samlar tid som musen samlar skulor
till livets byggnad samlar jag på år
För allting stort och starkt är byggt av smulor
och sanningen av ångrad lögn består
I munnen valv jag känner orden klinga
som återskalv av allt som sagts förut
Min tro är klen och klokenskapen ringa
och allt är början, mitt-opp-i och slut
Och lilla bäcken mot älven rinner
och älven rinner mot stora hav
och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av