De tre musketörerna från Fagersjö [De tre musketorerna fraan Fagershoe] lyrics

Jag är en mycket ensam man som förlorat allt man förlora kan

och nu sitter jag på marken och förblöder.

Jag har mist min kvinna och min själ, och min framtid slog jag själv ihjäl

och igår försvann dom som en gång var mina bröder.

Jag har ljugit mot bättre vetande. Jag har tummat på min tro.

Nu är jag dömd till ett evigt letande efter nån som kan tro på mitt ord.

Så för mig blir det aldrig nån ro

Jag tänker på att åren gått fort,

sen jag och mina vänner slog oss ihop

för att gemensamt sto emot det yttre trycket.

Och vi var en för alla och alla för en,

och vi växte ihop om gemenskapen

och vår solidaritet stod också pall för alla rycken.

Så våra kvinnor fick stöpas I samma form.

Tills dom inte kunde avvika.

Tills dom samstämmigt erkände gruppens form

om at lyckan är att va lika.

Tills bakom våra murar ingen kunde kika.

Vi fjärma oss snart ifrån värkligheten,

ja, vi uppgick helt I förträffligheten

tills vi kunde tala bara med varandra.

Men utan intryck utifrån,

och med en växlande känsla av at folk är spån

har man ingen chans att hjälpa några andra.

Men I det längsta gödde vi myten

om at vi aldrig kunde skiljas.

Och om att samhörigheten tryter

så är det utslag av dålig vilja.

Men I sin missnöjdhet gör man gärna andra illa.

Så när de förste av oss ville slå sej fri,

söka skapa sej ett meningsfullt liv

blev vi andra, I känslan av osäkerhet, desperata.

Så vi enades snabbt mot vår utbrytare

och förklarade att hon inte var I stånd att se

att talet om andra världen tar slut på gatan.

Men när vi ändå förlorade greppet

och plötsligt stod där sårade

gled vår hycklarmoral bort från skeppet

och dolkstötarna blev allt hårdare.

Och inget nederlag har nånsin varit svårare.

Våra konstgjorda band klipptes av på en natt,

och vi skrek högt av ångest för natten var svart,

vi hade aldrig trodd att det fans nånting där ute.

Nu bleknade talet om samhörighet

till att bli en förväxling med lojalitet

när vår själsliga inavel släpades ut I ljuset.

Våra invanda rutiner

såg ut precis som dom som en gång fört oss I hop

och våra inåtvända strider

var alla en del av en hårklyvnadskvot

tills vi själva till slut blev vårt eget största hot.