Han var svart av sot och av landsvägsdamm,
där han vandrade vägen fram,
i hans ögonbryn,
i hans hökuppsyn
var ett tycke av tattarestam.
Och hans ögon blängde så svart som sot
och så blankt som hans sotareklot
och ibland med list
och ibland med ett visst
litet tycke av vildhet och hot.
Över panna och hals lågo vilda snår
av hans svarta och toviga hår
och därovan satt
på tre kvart en hatt,
som visst inte var nygjord igår.
Och hans namn stod ej skrivet i prästens bok,
på hans hemstam blev ingen klok,
han var ingens son,
vete Gud varifrån
honom slumpen i livet vrok.
Genom sommar och vinter och solsken och yr,
över fall, över mo, över myr,
över berg, över hed
gick hans vandrareled
under ensliga vägäventyr.
Och där stig ej fanns och där foten slant
utför barrig och halkig brant
kom han plötsligt ut
vid en skogstorpsknut
eller ock vid en landsvägskant.
Men varhelst han kom, blev det liv i lek
och det mulna i minerna vek,
och det bjöds på sup,
både lång och djup,
och man skrattade, svor och skrek.
Ty i rägglor och ramsor var Blixten slängd
och i visor han kunde i mängd
och han sjöng och han ljög,
medan pipan han sög
med en uppsyn, förbistrat befängd.
Och han ramsade rägglor om häxor och troll
och om irrfärder rakt bort i stoll
och om Hin och hans mor
och hur själv han for
med hin onde till månen i såll.
Eller ock satt han högt över svalornas bon
som en kung, som en kung på sin tron,
med sin svarta kropp
på en skortstenstopp
lik Hin onde i egen person.
Och han visslade vasst och han joddlade gällt,
så det ljöd över dalar och fält,
när han svängde sin kvast
och med brådsnabb hast
gjorde fejningen bonden beställt.