Balladen om briggen Blue Bird av Hull

Det var Blue Bird av Hull,

det var Blue Bird en brigg

som med sviktade stumpar stod på,

över Soten i snöstorm med nerisad rigg

själva julafton sjuttiotvå.

"Surra svensken till rors, han kan dreja en spak."

ropar skepparn: "Allright boys, lös av!"

Och Karl Stranne från Smögen

blev surrad till rors

på Blue Bird som var dömd att bli vrak.

Han fick Hållö fyrs blänk,

fast av snöglopp och stänk,

han stod halvblind.

Han fick den i lov.

Och i lä där låg Smögen,

hans hem där hans mor

just fått hans brev ifrån Middlesbrough.

"Nå vad säger du Karl? Går hon klar?" "Nej, kapten!

Vi får blossa för här är det slut.

Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä."

"Ut med ankarna, båtarna ut!"

Men hon red inte opp

och hon fick ett par brott

som tog båten de hade gjort klar.

"Jag tror nog", sa Karl Stranne "Att far min har gått

ut emot oss, jag litar på far!"

"Båt i lä! Båt i lä!" "Det är far! Det är vi!

Det är far min från Smögen, hallå!"

"Båt i lä!", sjöng han ut

alle man, de är här

Hoppa i, I blir bärgade då!"

Det var Stranne den äldre.

En viking, en örn.

Som på julafton sjuttiotvå

tog sitt renade brännvin

ur vinskåpets hörn

till att bjuda de skeppsbrutna på.

"Hur var namnet på skutan?"

han sporde, och slog

nio supar i spetsiga glas.

"Briggen Blue bird."

Det tionde glaset han tog

och han slog det mot golvet i kras.

"Sa ni Blue Bird, kapten? Briggen Blue Bird av Hull?

Gud i himlen, var är då min son?

Var är pojken, kapten, för vår frälsares skull?"

Det blev dödstyst ibland männen i vrån.

Gubben Stranne

tog sakta sydvästen utav

"Spara modern, kapten, denna kväll.

Nämn ej namnet på briggen som har gått i kvav.

Nämn ej Blue Bird av Hull är ni snäll."

Och kaptenen steg opp

han var blek, han var tärd,

stormen tjöt, knappt man hörde hans ord

när han sa med skälvande röst till sin värd:

"Karl blev surrad och glömdes ombord."