Atlantis lyrics

Du för mej,

nånting jag lärt mej jag ska njuta,

begagna och förbruka.

Jag för dej,

inkarnationen av förtrycket,

en maktcentral av nycker

med rätten att förhåna

och underordna.

Du och jag

tror oss ha genomskådat lögnen,

den gamla riddardrömmen.

Du och jag,

två som är trötta på det gamla

beslutar att tillsammans

väva nya mönster,

och öppna fönstren.

Så ger vi oss hän

som en stormvind över sanden,

en berusande dans,

vi är uppfyllda av ande.

I den benvita månglansen

binds dom nya banden,

inget av dom ska nånsin gå av.

Aldrig nånsin.

Inte våra.

Dom är nya.

Dom är stärka

som tusen kedjor.

Gryningen,

duvorna skakar av sej ruset

och kisar emot ljuset.

Sol igen,

strålarna visar varje dammkorn,

varenda fläck får framtoning.

Skuggorna blir dagrar,

och ögat klarnar.

Vardagen,

pliktar beblandar sej med famntag,

som lekar gör med allvar.

Prövningen,

vad är erfarenheter värda?

Vad vågar vi begära

av dom vi tror oss älska

och av oss själva?

Är nu viljorna redo

att nötas mot varanda?

Är nu luften tillräcklig

för båda två att andas?

Är nu kärleken där

eller är det nånting annat?

Är det vi eller du eller jag?

Är vi redo?

Är vi stärka?

Eller är vi,

som vi lärt oss,

bara lata?

Den som lever för att äga

och inte ge nånting

den förvaxlar ofta kärlek

med vanlig förälskelse.

Men förälskelsen är flyktig

som själva sommaren.

och vi måste också leva

med att det faller snö,

med vind och regn och köld.

Jag är ingen gud,

du är inte nån gudinna.

Och jag blir aldrig slav,

du får aldrig bli slavinna.

Men förmågen att älska

är nödvändig att vinna,

för att inte forlora sej själv.

Till det gamla,

till det enkla,

det bekväma,

till det mönster

vi måste bryta.

Skymningen,

Vi sitter vid elden som två narrar,

och fryser så vi darrar.

Natt igen,

stjärnorna ler åt männskobarnen

som sitter i sin hage,

med ryggen mot varandra,

och håller andan.

Ändå styr vi mot reven

och jublar när vi strandar.

Ändå höjer vi stolta

förgängelighetens kalkar.

Ändå offrar vi allt

på fåfänglighetens altare,

där tusentals brunnit förut.

Helt förgäves,

helt förbannat,

helt förtrollat,

helt förtvivlat,

helt förlorat.