Anna-Lena Löfgren - Lyckliga gatan

Minnena kommer så ofta till mig.

Nu är allt borta, jag fattar det ej.

Borta är huset där murgrönan klängde,

borta är grinden där vi stod och hängde.

Lyckliga gatan du, som varje dag hörde vårt glam.

En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram.

Lyckliga gatan, du finns inte mer.

Du har försvunnit med hela kvarter.

Tystnat har leken, tystnat har sången,

högt över marken svävar betongen.

När jag kom åter var allt så förändrat,

trampat och skövlat, fördärvat och skändat.

Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång.

Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång.

Ja, allt är borta och det är bara så,

ändå så vill jag nog inte förstå,

Att min idyll, som alla vill glömma,

nu är en dröm som jag en gång fått drömma.

Allting är borta, huset och linden,

och mina vänner skingrats för vinden.

Lyckliga gatan, det är tidens som

här dragit fram

du fått ge vika nu för asfalt och

för makadam.

Lyckliga gatan, du finns inte mer.

Du har försvunnit med hela kvarter.

Tystnat har leken, tystnat har sången,

högt över marken svävar betongen.

När jag kom åter var allt så förändrat,

trampat och skövlat, fördärvat och skändat.

Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång.

Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång.