Aftontankar vid Fridas ruta

Frida till ro sig lagt,

månen skiner

mild vid sin tysta vakt

på hennes fönsterplåt.

Ack - som jag alltid sagt:

När fint jasminer

dofta i daggig prakt

blir vek mitt hjärtas låt.

Kunde en kärlekstakt

framför de små gardiner

gnolas av mig försagt

till spanska lutors gråt...!

Frida till ro sig lagt,

månen skiner

mild vid sin tysta vakta

på hennes fönsterplåt.

Älvan sin hamn har fällt.

Blusens klängen

blomma nu matt och snällt

på stolen denna stund.

Ängeln sin sko har ställt

inunder sängen.

Rosigt tapetens fält

vill hägna hennes blund.

Kanske hon skådar sällt

den friska sommarängen

medan en fågel gällt

sitt kvitter slår i lund...

Älvan sin hamn har fällt.

Blusens klängen

blomma nu matt och snällt

på stolen denna stund.

Hennes gardin jag fann

ljus med ränder:

Flicka med vattenspann

och alp så blå och skön.

Skådar en ståtlig man

med vita tänder;

tuppfjädern vickar grann

i jägarhatten grön.

Hunden i stramat band

sin nos mot alpen vänder.

Mannen nu ser ett grand

på flickan som i bön.

Hennes gardin jag fann

ljus med ränder:

Flicka med vattenspann

och alp så blå och skön.

Kvinnan vid skogens rand -

drag så veka! -

lyftat sin runda hand.

(Med Frida likhet rår.)

Önskar, från Sveriges land

vi flytt att leka

högt där i snön ibland

den ädla blomman står!

Här uti månens brand

- 0vad tjänar till att neka! -

glömmer jag Vardags strand

och drömmen vingar får.

Kvinnan vid skogens rand -

drag så veka! -

lyftat sin runda hand.

(Med Frida likhet rår.)

Fridas till ro sig lagt -

månen skiner -

anar ej vad jag sagt

i tysthet på min stråt.

Glittrande i sin prakt

de små jasminer

bakom staket stå vakt

liksom i ömt försåt.

Sakta är vindens takt,

så blitt inatt han viner;

blomflarn han hopabragt

på gatan blank och våt...

Frida till ro sig lagt -

månen skiner -

anar ej vad jag sagt

i tysthet på min stråt.