Mitt hus har byggts,
men jag står här fortfarande ensam, --
dörren slår igen bakom mig.
Höstvinden knackar på förstret --
den gråter för mig igen.
I natt har det varit åskväder,
på morgonen är det dimma, --
solen har frusit sedan länge.
Gammal smärta,
passerar förbi, --
låt alla komma.
Mitt hus har byggts,
men jag står här fortfarande ensam...
Dörren slår igen bakom mig.
Höstvinden knackar på förstret --
den gråter för mig igen.
Det är ödet, och ödet kan inte
jag har inget att göra med det.
Bara jag vet att efter mig, --
blåser vinden pustande.