Spelmannen [Dan Andersson]

Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans,

i sol och när skyar skymma månens skära dans.

Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,

jag spelar för att glömma att jag själv finnes till.

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,

ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.

Ni får inte ge min bannor eller kalla mej för lat,

fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,

jag vill drömma under häggarna till solen hon gått ned.

Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol

och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.

Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,

jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.

Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,

det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,

och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.

Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,

mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har gått av,

den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.

Men ända in i döden vill jag följa er med sång -

och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.