Tillägnan lyrics

Tungt det alltid var för älskarens bröst

tolka sina kval i sångens röst

för sin Laura, ohörd och förskjuten,

tungt att ägna blommorna sin vård,

som han satt i hennes blomstergård,

mången se i hennes lockar knuten,

men likväl från hennes hjärtas val

se blott sig ibland rivalers tal

evigt och allena utesluten.

Först för din skull, dyra fosterbygd,

späd jag lyran tog i lundens skygd,

fattad av din skönhets ljuva välde,

då dig, sommarklädd, jag stundom såg

stänkande på gräsets bädd den våg,

du för klinten ner ur urnan hällde,

eller du vid månans ljusa brand,

prydd med diamant och pärleband,

dig om vintern för mitt öga ställde.

Nog — jag sjöng och sökte ingen lön,

hyste blott en enda okänd bön,

i ett blygsamt hjärta tyst bevarad.

Men en jätte, nöden, kring mig höll

mig min bön i rädslan undanföll

och med hån allena blev besvarad.

Jag begärde blott ett fredligt tjäll

och att möta där en lugnad kväll,

undan världens vreda stormar sparad.

Tiden redan mellan oss har dömt.

Glömda sångarn, som dig älskat ömt,

skall du älska likt ömt tillbaka.

På din arm han ljuvt skall bäddas ner,

och när, oombedd, ett tjäll du ger,

fastän sent, skall han det ej försaka.

I den lugna graven skall han bo,

njuta där sin sökta aftonro

och sin vila bland de döda smaka.

Vad mitt öga fyller än med gråt,

är min lyras sparsamt hörda låt:

sångens gåvor bli alltmera njugga,

liksom ljusets för den gamles syn.

Himlen mörknar, och ur aftonskyn

särlaregnet börjar redan dugga.

Alm, som tätt vid kyrkomuren står!

Till ditt sköte jag med lutan går,

låt oss bägge slumra i din skugga!