Blixten lyrics

Han var svart av sot och av landsvägsdamm,

där han vandrade vägen fram,

i hans ögonbryn,

i hans hökuppsyn

var ett tycke av tattarestam.

Och hans ögon blängde så svart som sot

och så blankt som hans sotareklot

och ibland med list

och ibland med ett visst

litet tycke av vildhet och hot.

Över panna och hals lågo vilda snår

av hans svarta och toviga hår

och därovan satt

på tre kvart en hatt,

som visst inte var nygjord igår.

Och hans namn stod ej skrivet i prästens bok,

på hans hemstam blev ingen klok,

han var ingens son,

vete Gud varifrån

honom slumpen i livet vrok.

Genom sommar och vinter och solsken och yr,

över fall, över mo, över myr,

över berg, över hed

gick hans vandrareled

under ensliga vägäventyr.

Och där stig ej fanns och där foten slant

utför barrig och halkig brant

kom han plötsligt ut

vid en skogstorpsknut

eller ock vid en landsvägskant.

Men varhelst han kom, blev det liv i lek

och det mulna i minerna vek,

och det bjöds på sup,

både lång och djup,

och man skrattade, svor och skrek.

Ty i rägglor och ramsor var Blixten slängd

och i visor han kunde i mängd

och han sjöng och han ljög,

medan pipan han sög

med en uppsyn, förbistrat befängd.

Och han ramsade rägglor om häxor och troll

och om irrfärder rakt bort i stoll

och om Hin och hans mor

och hur själv han for

med hin onde till månen i såll.

Eller ock satt han högt över svalornas bon

som en kung, som en kung på sin tron,

med sin svarta kropp

på en skortstenstopp

lik Hin onde i egen person.

Och han visslade vasst och han joddlade gällt,

så det ljöd över dalar och fält,

när han svängde sin kvast

och med brådsnabb hast

gjorde fejningen bonden beställt.